Hoyakåserier och annat hoyarelaterat, eget och andras...
 

Lika villig som jag är på att babbla med munnen (inte alltid!) babblar jag med pennan. Här nedan följer en del av det som jag skrivit genom åren. Det jag inte har skrivit själv, har jag tillstånd att lägga in här på hemsidan.

Den första artikeln här nedan är ganska lång, jag skrev den 2002 och den beskriver hur det hela började.
Här kommer du direkt till det som du vill läsa;
 

Att samla på Hoya, är det kul det?

Min Hoya imperialis

Ljusekulla i Helsingborg

Min Hoya nummularoides

Så gick det till, när coriacean blommade...

Alla de där herrarna; Rudolf Schlechter

Min Hoya fungii

Min Hoya heuschkeliana

Gröna fingrar

Min Hoya kentiana

Alla de där herrarna; John Lindley

Min Hoya obovata

Alld de där herrarna; Sir Joseph Hooker

En liten "omtanke" från familjen.

Min Hoya lacunosa

Min Hoya tsangii

Hoya sp. Malaysia

Hoya albiflora (NOID)

Min galna hoyanoyiga morsa

Min Hoya linearis

Att samla på Hoya, är det kul det?

Nej det är det inte, tycker inte jag i alla fall! En dag kommer man till den punkt då det känns som Hoyorna växer en över huvudet, bokstavligen. Vatten behöver de mer än man tror i början, jag går upp fem på morgonen för att hinna med en runda med vattenkannan innan jag kör till jobbet (min man vägrar befatta sig med de konstiga växterna, som han kallar dem!), sedan behöver de lite puts och ans, näring och Provado var sjätte vecka. Det var till den punkten jag kom i mars ungefär. Antalet var då uppe i 140 olika arter och det mesta med dem kändes trist. Sälja allt? Kasta ut dem? hmhm…..När jag dessutom beställde sticklingar från USA och större delen av dessa bara dog, så var det inte alls kul längre. Jag har varit rätt så aktiv innan åkt till de möten som de olika föreningarna i Skåne arrangerat, besökt andra likasinnade osv men nu ville jag inte mer.
Min första Hoya fick jag som stickling 1975 då jag flyttade till Helsingborg. Den växte och växte, men blomma som mammas, nix! det skulle den inte. Så 1982 en natt satt jag och ammade min förstfödde son i soffan i vardagsrummet och känner då en välbekant doft. Va sjutton det är porslinsblomman som blommar. Yippi! äntligen! Ringde mamma och berättade glädjestrålande att porslinsblomman äntligen var igång. Hon uppskattade inte nyheten till fullo, men det berodde nog på att klockan var halv tre på natten. På den tiden kände jag inte till namnet Hoya, det kom ett par år senare då jag hittade en liknande min egen porslinsblomma men bara i blomman inte bladen på Petab i Helsingborg, det var en bella visade det sig senare när jag kollade i en krukväxtbok. Åren gick och jag hittade ibland Hoyor i blomsteraffärer men man kan inte påstå att tillgången var riklig.
1996 skaffade vi ett modem  till datorn och fick därigenom tillgång till Internet. Mitt intresse för detta var det första året mycket svalt, men efter ett år hade sönerna gjort så mycket reklam att jag i alla fall blev nyfiken. Satt vid datorn sent en kväll och sökte på Hoya (vet inte varför). Förutom en massa fotolinser, fotbollsspelare och boxare dök det upp hemsidor som handlade om Hoya! En helt ny möjlighet öppnade sig. Va ? finns det så många och till och med föreningar! Vågade mig inte riktigt på att varken gå med i förening eller beställa sticklingar, men motståndet var snart övervunnet!  År 1998 beställde jag mina, som jag då tyckte, lite ovanligare arter, cinnamomifolia, pubicalyx, coriacea och några till som inte alls är ovanliga idag men jag tyckte blommorna var vackra. Jag forsatte med ytterligare arter gick med i Sydsvenska Hoyasällskapet och i februari 2000 deltog jag för första gången på ett hoyamöte. Det var Club Hoya som hade årsmöte i Rydebäck stax utanför Helsingborg. Jag tyckte det var alldeles lagom avstånd, kände ingen hoyasamlare tidigare. När jag kom dit hade jag 27 stycken Hoyor.
När nu isen var bruten började jag köra runt på fler möten, hittade Sofielund och antalet hoyor bara växte och växte och växte. Under våren 2002 var antalet  uppe i cirka 135-140 olika arter. En gång i tiden bestämde jag mig för att enbart hålla mig till vita, gula och grön/vit/gula, inget rött eller rosa alltså…Ha! Det blev ett tag så att jag köpte allt! Många av er vet hur det blir när man väl drabbats av Hoya-Noya.
En kväll för fem veckor sedan ungefär (skriver detta i slutet av juli 2003) satt jag och tittade på TV. Bredvid TVn står ett stort odlingsskåp (vägrar kalla det terrarium som verkar vedertaget annars, har man känt lukten av ett terrarium där det har bott en orm under längre tid, så!) fullt av hoyasticklingar. Konstaterade att det var ingen prydnad precis…satte igång att rensa, kände hur hoyanoyan sakta vaknade till livs någonstans i hjärnan. Dagen därpå beställde jag fler sticklingar och så var det hela i full gång igen. När Hoyanoyan tog paus hade jag cirka 140 st olika – gav bort och mördade (ofrivilligt) en del och trodde att jag låg på cirka 120. När jag verkligen gått igenom allt och skrivit in på min lista var de befann sig, hade jag 145 st! Nu när jag är igång igen är antalet när detta skrivs 162 st och då kan man lika gärna fortsätta till 170 så det blir jämnt, eller? Jag beräknar att allt detta fixande, omplanteringar, omplaceringar, målande av nya krukor, stoppa i ställningar där det behövs, fönsterputsning där jag inte kommit åt tidigare, uppsnyggning av hyllor och fönsterbräden,  korrigera listan osv har tagit cirka en arbetsvecka 8 timmar om dagen.  Så sköt om era Hoyor innan det blir försent och bara jobbigt, men det gör ni väl redan, det kanske bara är jag som ”varit av banan”?
Maud Johansson 2003

Ljusekulla i Helsingborg

Ljusekulla är en slags handelsträdgård, fast det var mera för ett tjugotal år sedan man var renodlad handelsträdgård, nu säljer man lite av varje som kan tänkas ha att göra med odling eller kanske framförallt fritid. Jag bor inte långt ifrån Ljusekulla så det är så att jag åker ofta dit för att handla frukt, grönsaker eller en och annan kruka eller blomma. En fredag sent på hösten åt 2000 var jag och min man där för att handla något vad det nu var, nya blommor hade kommit in och ni vet att med tiden får man ett öga för eventuella hoyor till försäljning, man märker dom på långt håll. Jag såg en Hoya kerri stor, på båge, rankan cirka en och en halv meter till priset 29 kronor. Svimfärdig letade jag vidare, hittade en acuta som flera år senare när den blommade, visade sig vara diversifolia, till samma facila pris. Längre in i butiken fanns en vagn som när jag kom närmre visade sig innehålla enbart småplantor av Hoya, många arter som jag sökt tidigare och vilka priser! Julafton! Men….ett aber! Maken var med….Som ni vet är äkta män ett hinder i hoyaletandet. Ändå blev korgen full, maken skakade varnande på huvudet (trots att han vid laget var ganska luttrad) letade reda på någon att fråga om vem som stod för inköpet av Hoya, fick ett namn, Eva, betalade och så åkte vi hem. Gissa vem som stod först i kön på lördagmorgon? Utan äkta man? Rätt! Denna gång med kundvagn, nu blev det hoyaorgie utan bedövning. Betvivlade mitt eget förstånd men bara en liten stund…
 På måndagen ringde jag upp Eva Svensson på Ljusekulla som beställt hem alla Hoyor. Hon blev intresserad så vi bestämde träffas dagen därpå. Beväpnad med foto på mina fönster i vardagsrummet kom jag dit. Eva var nog lite förundrad över hur någon kunde ha ett så brinnande intresse för denna växt som hon i alla fall som blomsterhandlare hade lite kännedom om såtillvida att hon själv hade en Hoya australis hemma hos sig. Så kom det då: ”Kan du tänka dig att komma hit och prata om Hoyor?”. Jag bad att få betänketid och fram i mars 2001 var det dags för den första ”tillställningen”. Ljusekulla hade fyllt på lagret och jag var där, men föredrag som det var tänkt från början blev det aldrig. Lokalen är inte lämplig för tillställningar typ föredrag och det visade sig för dyrt att hyra LCD-projektor. Vi visste inte heller hur stort intresset var. Att jag är helt tosig är ju klart men fler i Helsingborg? Det fanns fler….många fler. Fler än vi trodde skulle kunna vara intresserade av Hoya kom. Människor som inte visste något om Hoya överhuvudtaget, till de som hade ett tiotal, ett tjugotal, ett sjuttiotal osv, från noviser till erfarna samlare från experter till ”experter”.
Det var dessvärre så att många av dessa småplantor som kom i den första beställningen inte hade korrekta namn. Hoya mitrata visade sig vara en vanlig australis, engleriana var en wee-bella, Hoya vitchii som inte finns och en massa andra. Praktexemplet är Hoya ’Hoitan Purpes’ den ni! Då är man glad att man har kontakt med erfaret folk som kan hjälpa till med namning. Vad frågade man då om? Allt! Även sådant som inte hör till Hoya! Men de vanligaste frågorna handlar om jord, vattning och krukor. Frågor om blommornas utseende på de olika arterna förekom också, då känns det bra att ha bilder med sig. Samtliga bilder från Sydsvenskans Hoya-CD har jag tryckt ut, satt i en pärm, det gäller även för Eva-Karin Wibergs Hoya-CD. Givetvis har jag både Berit Carlgrens och Eva-Karin Wibergs tillåtelse till detta.
Behöver jag berätta att jag tyckte detta var himla kul! Jag träffade likasinnade i regel snälla, vänliga och pratsamma människor (vet ni att nästan alla hoyamänniskor alltid har nära till ett skratt?). Efter fyra sådana här hoya-dagar varav den sista tillsammans med Bertil Svensson, som sålde orkideer, berättade Eva för mig att hon hade sagt upp sig! Det hade blivit för slitigt för henne, mycket övertid och långa pass, tungt att bära osv, så hade hon tagit beslutet att söka sig till något helt annat. Luften gick liksom ur allt! även om Eva försäkrar att Ljusekulla ska fortsätta med Hoyor men det kommer inte att bli så många småplantor i fortsättningen. Dels för att de är svåridentifierade, dels för att det är svårt att väcka ”ickesamlares” intresse för dem, de ser inte mycket ut för världen. Det är lite skillnad att kunna visa en stor caudata med flertalet sporrar eller serpens också med sporrar för någon som blir nyfiken på Hoya.
Ovanstående kapitel om Ljusekulla skrev jag för att ytterligare beskriva min ”Hoyatristess” och därför att jag och fler som känner mig fått förfrågningar om Ljusekulla.
(Ljusekulla bytte ägare 2004 och sedan började dessvärre förfallet...Det gjordes ytterligare ett försök från personalens sida att "flagga" för Hoya, jag var där naturligtvis, men då Viggo Larsen i Danmark sedan länge lagt ned sin odling, fick sticklingarna tas från Paul Shirley i Holland och priserna blev således inte speciellt attraktiva. I maj 2005 var konkursen ett faktum, ingen blev förvånad, lokalerna står nu helt tomma och exponerade för förfallet och skadegörelsen. Det är till salu, men jag tror inte någon vill köpa något så underhållsmässigt och ryktesmässigt helt nedgånget. Tillägg till texten gjordes 2006-03-04)
Maud Johansson 2003

Så gick det till när coriacean blommade…

Min coriacea köpte jag som stickling i början av år 2000. Den har växte på flitigt, fick stöd och placerades i ett österfönster på andra våningen i huset. Eftersom mina barns rum ligger däruppe liksom ett allrum, så sköter de själva städning osv där. Besöken har inskränkt sig till vattning en gång i veckan, lite gödning då och då men för övrigt inget ”joltande”. En dag i februari meddelade en av sönerna att jag borde nog titta lite noggrannare på mina Hoyor i stora fönstret på ovanvåningen, han berättade, att man fick känslan av att de försökte strypas. Ärligt talat så var vattningen inte så regelbunden som den borde vara, det kunde ibland gå flera veckor innan det hände något som fick denna tanten att gå upp på ovanvåningen.
Givetvis gick jag upp, och…hittar en djungel. Samtliga Hoyor i fönstret hade rankat iväg så det stod härliga till. Eftersom jag då var inne i en ”down”period vad Hoyor beträffar så klippte jag ingenstans. Några månader sedan upptäckte jag sporrar på samtliga nya rankor så jag lät dem vara.
Coricaean utvecklade fyra sporrar, samtliga fick knoppanlag men sedan då? Jo, knopparna kom och föll, kom igen och föll igen. Sedan satte den ny fart knoppade och tappade, ja så höll den på. Då jag inte hade riktigt klart för mig hur den eventuella blomman skulle se ut (även om jag började tappa hoppet att få se någon blomma, någon gång på min planta) så sökte jag på Internet. Det var min själ inte många bilder man kunde hitta på coriacea, den finns med på listor, men jag tror jag hittade endast en bild.
När jag samtidigt läste en artikel i en hoyatidning, att blommning, utan att driva fram i växthus var nästan omöjligt, så började jag förstå varför min coriacea uppträdde som den gjorde. Konsulterade en hoyakompis som berättade att vad hon visste var det bara en enda person som fått den att blomma i Sverige. Naturligtvis blev min iver att få blomma i skrället öka desto mer efter detta besked. Turerna uppför trappan blev både morgon, middag och kväll i fortsättningen.
När coriacean tappade knoppar för sjunde gången, blev jag lite ledsen, men jag hade i alla fall fotograferat  knoppen  denna gång.Så en dag när jag torkade rent på fönsterbrädan, så hittade jag bakom krukan, en stor knopp jag tidigare inte sett. Tummarna satt hårt åt och så en lördagsmorgon kom ”hoytet” från mig…YES, den blommar, äntligen!
Nästa dag var klasen helt utslagen, så ner med coriacean och ut i trädgården, nu skulle det tas foton. Och det gjorde jag och det kom fler och fotograferade den. Ut på ”Hoyasnacket” med den, man vill dela sin glädje, även om det inte framgick alla besvikelser jag haft innan.
Blomman doftade svagt av kokos (eller sololja med kokos, enligt en av sönerna) framåt kvällen, natten och den höll sig i cirka en vecka.
Vad som fick den att äntligen gå fram tror jag var en stenhård disciplin med vattning var fjärde dag.Detta var sommarens stora blommningsupplevelse, men jag måste säga att det har varit fler som blommat för mig för första gången i år, så glädjeämnena har varit många, för det är ju blomman man längtar efter eller hur?
Maud Johansson 2003

Alla de där herrarna: Rudolf Schlechter

Källa: Dr Schlechter’s Hoya species, med Dale Kloppenburgs benägna tillstånd.
Dr Schlechter föddes i Berlin, den 16 e oktober 1872. Han var den tredje i en barnaskara av sex. Fadern var presussisk litograf. Dr Schlechter blev 53 år gammal och gick bort den 16 november 1925. Han hade då levt ett mångfaldigt liv som trädgårdsmästare, botanist, plantupptäckare, administratör och familjefar, allt detta tillsammans med begåvning för en hel del andra varierande färdigheter.Hans expertkunnade var omfattande och innefattar inte bara familjen Asclepiadaceae utan även Orchidaceae.
Vid nitton års ålder arbetade han som trädgårdsmästare vid Berlins Botaniska Trädgård och 1891 blev han uttagen att medfölja en botanisk insamlingexpedition till Sydafrika (1891-1895).
Rudolf Schlechter anlände till Kapstaden i november 1891 och han arbetade först som växtskyddsinspektör och trädgårdsmästare. Därefter anställdes han vid Dr Harry Bolus privata herbarium. Gjorde tydligen ett bra arbete där då Dr Bolus sedemera namngav växtsläktet Schlechteriana efter honom.
I Sydafrika samlade Rudolf Schlechter i den södra och östra delen och fortsatte sedan uppåt mot Transvaal. I oktober 1894 publicerade han för första gången, det blev början till en rad publikationer totalt 67 stycken, omfattande 151 släkten, 1331 arter, varav han namngav omkring 687 stycken.
Schlechter lämnade Kapstaden i mars 1895 och återvände til England, med sig hade han en omfattande samling växter. Han arbetade under en kort period vid British Museum och Natural History i London.
Redan året därpå återvände Schlechter till Sydafrika, denna gång medföljde hans yngre bror Max. Efter flera månaders upptäcksfärder i västra och nordvästra delen av Sydafrika men även Mozambique och närliggade delar, drabbades Schlechter av dysenteri och han återvände till Europa och Tyskland där han började studera vid Friedrich-Wilhelms universitetet i Berlin. Han doktorerade 1904 men hade innan dess hunnit deltaga i två expeditioner till Sydostasien, de så kallade ”gutta-perka” expeditionerna. Schlechter studerade filosofi för Dr Engels men hade även stor kontakt med Dr Warburg som benämdes ekonomisk botanist. Dr Warburg hade stort inflytande över Rudolph Schlechter och det var hans förtjänst att Rudolf Schlechter följde med på den första ”gutta-perka” expeditionen. Självklart kan man förstå att dessa expeditioner inte hade anordnats om man inte förväntat sig någon ekonomisk vinst av dem. I detta fall var det sökandet efter latex (en sorts gummi) som gjorde expeditionerna möjliga. Plantor varav, man kunde utvinna gummi, var av stort intresse vid denna tid. Då familjen Aschlepiadacae producerade en mjölkvit sav gavs denna familj ett särskilt intresse. På herbariebladen från denna resa kan man i arkhuvudet se att detta var gutta perka (undertaking??????).
Guttaperka är en mjölkvit vätska som utvinnes ur flertalet träd. Inga av de växter som ingår i familjen producerar dock något gummi som man kan utvinna i ekonomiskt syfte. Tio nya arter av Hoya fann man under denna expedition. Guttaperka expeditionen gav dock i sig 1571 herbarieblad. Många av de hoyor som man hittat på Philippinerna, fick Schlechter sänt till sig när han återkommit till Berlin.
1904 seglade Rudolf Schlechter iväg igen denna gång från Genua för sin andra visit i sydost Asien. Resan gick via Borneo, Sumatra, Nya Guinea, Ceylon och åter Sumatra. På denna resa samlas en stor del (36 st) av de hoyor Schlechter publicerat. 1910 återvände expeditionen till Europa, resan genererade 4 964 herbarieark.
Tillbaka i Tyskland ingick Rudolf äktenskap med Alexandra Sobennikoff i augusti 1910. De fick två döttrar. Schlechter stannade i Europa resten av sitt liv, han utnämndes ftill örsta assistent och fick senare 1920 en chefsbefattning vid Berlins botaniska museum och han arbetade ända till slutet av sin levnad. Rudolf Schlechter deltog aktivt i första världskriget 1914 – 1918.
Maud Johansson 2003

Gröna fingrar.....

Snarare smutsiga fingrar.
Jag petar och pratar, vattnar och flyttar, på mina små vänner.
Finns det hoyadepression? Ja...inte på mig men på mina blommor. Imperialisen så fin med sin lilla tillväxt som farit fram. Den gläder mig med två små blad. Nästa dag ligger de gula i jorden och kvar är bara en pinne som spretar upp. Jag provar att flytta den och tröstar mig med att det är vinter och inget borde växa så här års.
Sen har vi odoratan, hade odoratan får jag säga. I min iver att få rötter på stackaren vattnade jag ihjäl den och kvar finns en brun pinne.Parasitican, den ser extakt likadan ut som när jag köpte den för fem månader sedan. Den enda tröst är att den fortfarande är grön. Jag har pratat med den och frågat hur den vill ha det. Den bara blänger tillbaka. Min sp Tanna hade begravning i förra veckan, den klarade inte av trycket.
Kanske därför de andra hänger? De sörjer. Nej, jag får gå i tron att det är årstiden.
VI VILL HA VÅR ! Gittan
Gittan 2005
 

John Lindley

Vad man enkelt kan får reda på om John Lindley, kan beskrivas med ordet STOR. Citerar Nordisk Familjebok; ”Lindley John, engelsk botanist, född i Catton, nära Norwich i England, den 5e februari 1799, var såsom yngling sysselsatt med trädgårdsskötsel och fröhandel, men blef 1818 (eller 1819), anställd hos Sir Joseph Banks såsom biträde vid dennes bibliotek. 1822 blef han biträdande sekreterare vid Horticultural Society i London samt inlade såsom sådan stor förtjänst om sällskapets utveckling. Samtidigt innehade han, från 1829 till 1860), anställning såsom lärare i botanik vid University College och blef vid sitt avdsked professor emiritus, samt var examintor i botanik vid University of London 1861-63.
Han afled den 1 november 1865. Lindley var en mycket flitig författare, och otaliga äro hans arbeten på såväl den vetenskapliga som den tillämpade botanikens olika fält. Artikeln fortsätter här med en uppräkning av Lindleys olika verk, jag har valt att inte citera här, men texten fortsätter sedan: ”Lindley kan sägashafva i England infört växternas studium efter det naturliga systement; och om också hans egna åsikter om familjernas frändskapsförhållanden, stundom allt för mycket afveko från de allmänt gällande, hade hans arbeten i denna riktning det oaktat ett stort inflytande på grund af de många värderika fakta  de iöfrigt innehålla”.
Denne man hade sannerligen begåvning för det mesta och ägnade hela sitt liv åt botaniken. Tack vare hans rapport till parlamentet kunde den Botaniska trädgården vid Kew räddas från förgängligheten 1838. Kew Gardens bibliotek och herbarie övertogs av engelska staten 1940. Lindley anses som en av storbrittaniens främste botaniker.
Lindley hade även en särdeles begåvning för teckning och har lämnat otaliga botaniska illustrationer, framförallt av orkidéer efter sig. Detta trots att han under barndomen förlorade synen på ett öga. Hans illustrationer är anmärkningsvärt exakta  men också visuellt tilltalande.
Från det att Lindley, träffade Robert Brown för första gången, då han som 20-åring kom till London, vid Sir Joseph Banks Bibliotek och Herbarie, till dess att Lindley höll sin första föreläsning som professor i botanik vid universitetet i London, var det tydligt att Brown spelade rollen av mentor för Lindley. Influensen från Brown var också tydlig i Lindleys syn på klassificeringssystemet. Emellertid höll inte deras vänskap längre än till 1830, då Brown tog illa vid sig av ett till synes oförargligt yttrande som Lindley inte vill be om ursäkt för offentligt. Deras vänskap återhämtade sig aldrig efter detta.
(Jag har med benäget tillstånd lånat bilderna ovan)
Maud Johansson 2004
 

Min Hoya imperialis
 

Så har vi då kommit till ”Kejsaren” bland hoyor. Hoya imperialis var den hoya jag dröjde med att skaffa, trots att många tillfällen gavs att köpa den. Den kom inte i min samling förrän jag passerat nr 40 för länge sedan (det är ungefär då man tappar koncepterna totalt). I mitt tycke var den alldeles för pretentiös med sina stora röda blommor, dessutom är den ganska platskrävande och det tillsammans med att den växer tämligen fort och behöver stöd, gjorde att jag drog mig för den. Men i alla fall på en sticklingsauktion gick jag i fällan.
I stridens hetta lade jag bud på just den hoya som jag inte skulle ha! Den blev billig ändå, så jag ångrade mig väl inte så mycket.
Imperialisen (en var. ’Rauschii’ , fast det visste jag inte då) åkte upp på ovanvåningen i ett österfönster och så var det bra med det. Den växte på och tredje året som den levt hos mig utvecklades knoppar, som föll, utvecklades knoppar, som föll, enligt ett känt mönster för de flesta. Men till sist får man styrfart på vattningen och då händer det lite mer, knopparna börjar växa. Till slut når de storleken av en hasselnöt och det tar faktiskt ganska lång tid, cirka åtta veckor räknade jag nu senast den stod i blom.
Min imperialis råkade blomma i min ”vita”* period, så den var dödsdömd…Skulle ut ur huset efter den sedvanliga fotograferingen. Jag tog foto på den utomhus, den blommade så fint med sex blommor i klasen och detta var faktiskt en särdeles upplevelse i blomväg. Men jag hade bestämt mig, inget rött i samlingen. Att sedan denna hade en (förlåt alla läsare!) bajsrosa färg, hjälpte föga.
Resten av familjen, framförallt den äkta maken ogillade mitt beslut, men vis av erfarenhet när det gäller hoyor skakade han bara på huvudet, men påtalade med bister stämma: ” Den första av de där konstiga blommorna du släpar hem, som liknar något, ska du kasta ut, klok i boet va”? tillade han på äkta bjuvsingmaner.
Nåväl, galen i mina hoyor är jag redan så ifrågasättandet av mitt klokskap betydde inte så mycket men imperialisen fick stanna…
Sommaren 2003 flyttade den ut i vårt nyförvärvade växthus och belönade oss med många blomningar om igen långt in i september. Vid ett tillfälle innehöll klasen inte mindre än tolv knoppar (se foto) och minsann alla gick i blom. En enastående syn vill jag lova.

* med "vita" perioden avses att jag ett tag hade för mig att enbart samla vita och på sin höjd gula hoyor, med baktanken att på detta sätt begränsa samlingen. Det gick inte bra...DS
Maud Johansson 2004

Alla de där herrarna; Sir Joseph Hooker
 

Sir Joseph Hooker levde mellan 1817-1911. Han var son till Sir William Jackson Hooker, professor i botanik vid universitetet i Glascow. Joseph tog sin examen 1839 och samma år deltog han i sin första expedition med HMS Erebus, under befäl av Sir James Clark Ross. Expeditionens syfte var att utforska de södra delarna av oceanerna. Under den antarktiska vintern tog man sig mot varmare breddgrader och besökte Nya Zeeland och Tasmanien.
När Eberus återvände till England 1843 började Joseph arbeta med verket ”Botany of the Antatic Voyages” som omfattade sex volymer bl a Flora Novae-Zeelandia. Publiceringen inbringade dock inga pengar och Joseph Hooker var i behov av en fast anställning. Kort efter hemkomsten blev Joseph ombedd av Darwin att klassificera arter insamlade på Galapagosöarna. Detta blev början till en djup vänskap mellan de två biologerna – botanikerna. Under åren 1847-49 deltog Joseph Hooker i en expedition till Sikkim, dit man nådde fram genom att passera Tibet, Nepal, Bhutan och dåvarande British India. Rajan i Sikkim var ytterst misstänksam mot expeditionens deltagare (man ritade kartor över området bl a) och trots förbud att överträda norra gränsen mot Tibet, bröt man mot detta förbud med arrestering som påföljd. Den brittiska regeringen lyckades sedemera fria expeditionens deltagare och denna avslutades 1849. Joseph Hooker reste efter sin frigivning vidare i Indien och besökte 1850 östra Bengalen. Han återvände till England 1851. Tillsammans med Thomas Thomson som också deltagit i Himalaya expeditionen skrev Hooker Flora India (1855) som dock aldrig avslutades p g a brist på pengar. Emellertid skrev Joseph Hooker 1872-1897 Flora of British India. Joseph Hooker hade samlat in cirka 7,000 olika arter under sin resa.
Joseph Hooker gifte sig 1851 och fick 8 barn. Hustrun Frances avled 1894. Två senare gifte Joseph sig med Hyacinth och fick i det äktenskapet ytterligare två barn.
Joseph Hookers far Sir William Hooker hade under tiden blivit ”director” för Kew Gardens och vid faderns död 1865 övertog Joseph positionen som director och behöll den till sin pensionering 1885. Under dessa tjugo år grundmurades Kew Gardens betydelse i det Brittiska Imperiet. Joeph Hooker betraktades under de tjugo åren som mycket stridbar för att befästa och bevara Kew Gardens betydelse som en samlingspunkt för botanik i alla dess former.
Han hann under sin levnad producera flertalet botaniska verk, både på egen hand och i samarbete med andra framstående botaniker. Joseph Hooker företog även resor till Syrien och Marocco med även till USA Klippiga Bergen i Colorado och Utah. Hooker blev under sin livstid en högst uppskattad botaniker och mottog flertalet utmärkelser och utnämningnar.
Hooker avled 1911 lugnt och stilla i sömnen.
Maud Johansson 2004

Min hoyafungii köpte jag på auktion i Rydebäck. Det blev förmodligen den dyraste fungiin som någonsin sålts på en auktion…Fungiin blev en av de första trettio i min samling som jag hade startat något år tidigare. Jag hade för mig att bara samla vita och gula hoyor på den tiden, det är ju bara det att vääääääääldigt många hoyor är vita. Med på auktionen fanns en dam, vi blev sedemera kompisar, som också precis hade drabbats av hoyanoya, hon och jag drog säkerligen in en skön slant till Club Hoya som hade arrangerat auktionen i samband med ett årsmöte (deras första årsmöte 2000).
Jag var visserligen sedan tidigare medlem i Sydsvenska Hoyasällskapet men inte bevistat några av deras möten. Men nu var det Hoya fungii den här artikeln skulle handla om…
Fungii kom med mig hem, sattes i lite vatten, så har jag alltid gjort med alla andra krukväxter jag tagit skott av så varför inte samma procedur för Hoya? Små knoddar kom så småningom fram och ner i jord med sticklingen, inga krusiduller med jorden heller, vanlig Simontorps blomjord och så var det bra med det. Hade inte hört talas om vermiculit eller perlite. Sticklingen växte på i rask takt men först i år blommade den. Jag har inte saknat blommorna då jag numera lärt mig att för vissa hoyor tar det tid. Desto gladare blir man när sporranlagen och sedan knopparna kommer. Fungii har dessutom väldigt (tycker jag) fina blad så den är tacksam utan blommor också. Bladen är vackert mellangröna, nästan olivgröna med kraftigt tecknade nerver. Mycket anspråklös för övrigt, har aldrig planterat om den (nummera tar jag inte så stora krukor till mina sticklingar).
Blomman då? Jo stor vit boll upp till 60 st lär kunna förekomma i en klase, med små sammetslena stjärnor. Coronan i ljusrött, ungeför som en carnosa, fast betydligt större. Doften? Angenäm.
Hoya fungii borde inte saknas i någon samling, kanske det är en sådan där hoya som ingen lägger märke till riktigt den är lite anonym.
Hoya fungii beskrevs av E.D. Merrill 1934, i Lingnan Science Journal nr 13. Den kommer från södra Kina insamlad på ön Hainan i närheten av Seven Fingers Mountain. Klimatet här beskrivs som varmt och fuktigt året runt till motsats från övriga Kina där man kan få rejält kalla vintrar. De flesta som tidigare beskrivit Hoya fungii har ansett att den trivs i lite svalare miljö, min Hoya fungii har inte bekymrat sig så mycket om detta, den växer inomhus under större delen av året…
Maud Johansson 2004

Min Hoya heuschkeliana
 

Hoya heuschkeliana beskrevs av D Kloppenburg i the Hoyan 1989.
Den växer endemiskt, epifytiskt i Luzon, Philippinerna. Bladen saknar nerver och blomman är inte lik någon annan hoya. Den har därför blivit placerad i en egen sektion Skenostemma. I Sverige finns både den gula och den rosa varianten representerad.
Mycket betecknande för denna hoya (tycker jag) är doften av smörkola.Hoya heuschkeliana är en liten och småvuxen och dessutom lättodlad hoya som inte bör saknas i någon samling. Blommar lätt ibland redan som stickling och fortsätter bara den får tillräckligt med ljus. Bör odlas i ampel eller i alla fall hängande. Hoya heuschekeliana bör ha mycket lätt och genomsläpplig jord.
Det tungvrickande namnet (det tog väldigt lång tid innan jag köpte den här hoyan, då jag hade stora svårigheter att uttala namnet...) har den fått för att ära Mr. Dexter Heuschkel, Manilla Philippinerna som har ett stort antal endemiska hoyor i sin samling som han även för ut i handeln.Själv är jag väldigt förtjust i denna lilla hoya som jag har på en glashylla i ett västerfönster.
Maud Johansson 2004

Hoya kentiana beskrevs i The Hoyan 1991 av Christine Burton. Kentiana tillhör Acantostemmasektionen. Kentiana har helt släta, konkava blad, 3 – 12 cm långa och de saknar nerver. Blommorna liknar hoya tsangiis men är större och skiljer sig i färg, en ”blåare” rosa färg. Hoya kentiana har fått sitt namn för att ära Douglas H. Kent. Hoya kentiana kommer från Philippinerna och minsann! (jo jag är glad för godis, tyvärr…) doftar inte den också smörkola. Kentiana har cirka 30 blommor i klasen och den förekommer i handeln även under namnen angustifolia och laxiflora.
Hoya kentiana är idag relativt lätt att få tag på i handeln.
Den här hoyan förväxlas ofta med Hoya wayettii. De är lika men skiljer sig så tillvida att blommorna är större hos wayettii, kentianas blomma är cirka 0,5 cm medan wayettii 0,8 cm. Men den stora skillnaden är att kentiana har bruna blomstänglar medan wayettiis är gröna.
En tålig, typisk ampelhoya som gott och väl klarar upprepade uttorkningar. Jag köpte min som stor planta i vintras (2004), den hänger i ett västerfönster och har precis visat sina första knoppar.
Maud Johansson 2004
 

Min Hoya lacunosa
 

Hoya lacunosa beskrevs 1826 av Blume. Den tillhör sektionen otostemma. Blommorna i denna sektion har små blommor och blomstängeln är kort. Bladen är också små ca 5 x 2,5 cm och mörkt gröna med tydliga nerver. Blomklasen är nedåthängande och i den finns cirka 20 blommor som doftar starkt. Hoya lacunosa lämpar sig bäst att odla i ampel, även om den i handeln förkommer upplindad på båge (släpp fångarna loss!).  Hoya lacunosa växer bland annat på Sumatra, Borneo och Java.
Det förekommer flera varianter av denna art. Exempelvis Hoya lacunosa ’Sumatra’, ’Borneo’  ’Tove’ osv. Spektrat i färgvarianterna är inte så stort gulbeige – rosa.
Detta är min absoluta favorithoya, även om jag i år förmodligen inte kommer att få se min planta i blom. Jag hade planterat den direkt i ampelkrukan, förra sommaren gav en mycket mager blomning, inte konstigt då det inte fanns någon jord kvar ikrukan. Man kan förstå att en del undrar när man beskriver sin konstiga hobby…men att få visa vederbörande en hoya lacunosa i full blom, helt översållad med blommor, ger en lite självkänsla ändå, man är i alla fall inte komplett galen.
Min lacunosa hänger i ett österfönster, som den verkar trivas med, den ska inte ha så mycket sol har jag hört, Den tål lite uttorkning. Blomningen börjar i maj och håller på långt förbi september.
Maud Johansson 2004

Hoya nummularoids beskrevs 1912 i Florae Generale des Indo-Chine av Costantin. Namnet har den fått av de myntliknande ? bladen (se numismatiker=myntsamlare), men det vete sjutton vilket land som har den formen på sina mynt?
Bladen beskrivs som ludna på både över- och undersidan runda eller helt ovala, 2 mm tjocka och utan synliga nerver.
Det lär finnas ett flertal kloner som cirkulerar i handeln av denna hoya, själv har jag två. Man kan se att båda är nummularoides men bladen skiljer sig avsevärt  i storlek, min ena planta har blad om är nästan helt runda och cirka 1,5 cm långa och nästan lika breda, den andras blad är ovala, 3,5 cm långa och 2,5 cm breda. Vad ludenheten beträffar är den lika för båda. Den plantan som har de stora bladen är otroligt växande och har blommat i sommar, den andra låter vänta på sig med blomningen och växer för övrigt betydligt långsammare (ibland undrar jag om den lever överhuvudtaget).  Vid ett besök (som ni kan läsa om på annat ställe i tidningen) såg jag ytterligare en variant av bladstorlek hos denna hoya. Nu vet jag att detta med bladstorlek inte är något att fästa sig vid, det beror för det mesta på yttre växtbetingelser, men i alla fall så blommade den nummularoides jag hälsade på! från vår till höst.
Från ’The Hoya Handbook’, Kloppenburg &  Wayman citerar jag (fritt översatt):
”Den här arten blommar bara en gång om året, men som den blommar! Så gott som varje nod skickar ut en sporre med 7-15 små vita blommor som har en ljusrosa corona och en mild vällukt och blommar företrädesvis på hösten. Blomstersporren faller av efter avslutad blomning (ett beteende som inte är vanligt bland hoyor). Jag tror att det finns åtminstonde 7 olika kloner av denna hoya eller i alla fall med arten närbesläktade, i handeln, så den planta du har kan ha blad och blommor som vaierar från min beskrivning.
Hoya nummularoides växer upprätt, men med åldern slingar den sig något. Bladverket är ganska mörkt grön-grått och ludet. Blomman är dock inte luden. Bladen är något koppformade i slutet (från stjälken räknat* min anm). Den här hoyan gillar små krukor, den tycker om att torka ut och myckt sol, den bör inte placeras i direkt solljus då bladen lätt kan brännas. Det här en hoya som man lätt blir förälskad i.”
Min första nummularoides köpte jag i början av mitt samlande, då jag hört att den var lätt att få i blom. Sjutton också det hade min stickling inte hört! Den rörde sig inte på över ett år! Jag skaffade ytterligare en stickling och placerade den i samma kruka och minsann då blev det lite fart både på ettan och tvåan, men speciellt stort blev det inte precis…Jag hittade sedan en planta i full blom (i maj, denna hoya hade inte heller läst beskrivningen, om höstblomning menar jag, för den vräkte ut sina blommor. Den fick följa med hem och har blommat sedan dess. När jag hittade ytterligare en nummularoides i full blom men med helt olika blad fick den också ny bostad och den blommade på hösten. Ny har jag två som blommar under olika tider och jag kan försäkra er att detta är en hoya att satsa på. Blommar den inte så växer den på (vilken av klonerna det nu är?) och doften när den blommar är mycket behaglig.
Maud Johansson 2004
 

Min Hoya obovata
 

Här kommer en presentation av en hoya som jag lyckats med!
Hoya obovata är faktiskt en av mina stora favoriter och den hoya jag rekommenderar varmt till alla nybörjare.

Obovata beskrevs redan 1844 av Decaisne och att den funnits i odling i Sverige sedan gammalt, fick jag bevis för då jag i en sedan länge sedan glömd veckotidningsartikel med mig och mina hoyor som ämne, hade med ett foto av denna hoya. Någon vecka senare fick jag från redaktionen på Allers vidarefordrat ett brev från en äldre dam som sedan länge sökt hoya obovata, fast hon visste inte att den hette så. Hennes mormor hade haft en sådan och damen som skrev hade letat febrilt efter en liknande, det var ju liksom ingen carnosa, den som alla påstås ha! Hon blev i alla fall glad för den stickling jag skickade henne.
Hoya obovata är extremt lättodlad och blommar tidigt. Det verkar som om den trivs i alla väderstreck, min egen står i ett norrfönster och det var också där de första knopparna visade sig tidigt på vårkanten efter ett och ett halvt år. Hoya obovata växer kraftigt och kan bli mycket stor. När den kommit igång på riktigt, skickar den ut långa grenar med enbart sporrar, blad har den inte tid med.
På sommaren flyttar min obovata ut i växthuset, där bladen sakta men säkert blir stadigt ljusare. Annars tycker jag att de mörkt gröna bladen med sina silverfläckar är mycket attraktiva. De är nästan helt runda och kan variera från 5 till 11 cm i längd och bredd 4 till 10 cm.
Blommorna som växer i klase med 20 till 30 blommor i varje är gräddvita med karminröd mitt. Man kan säga att de är ganska lik carnosa men ändå inte.
Hittills har min Hoya obovata växt i en lerkruka utan dräneringshål, så den har faktiskt inte fått mycket vatten, man skulle kunna säga att det ibland har handlat om en gång i månaden! men dött av den behandligen har den absolut inte gjort. Överväger nu att plantera om den till hösten då jag misstänker att det inte finns någon jord överhuvudtaget kvar i krukan utan bara rötter. Kanske fel att ändra ett vinnande koncept men, men…
Hoya obovata slingrar sig inte så mycket utan får ledas in på spaljén. Jorden den växer (eller kommer att växa vidare) i består av en blandning av vanlig krukväxtjord och små lecakulor, proportion 6 –2.
Sedan får den under vintern flytta tillbaka till sitt norrfönster.
Maud Johansson 2004
 

Min Hoya tsangii
 

Maud Johansson 2004

Den gamla tesen “alla har en carnosa” kan snart bytas ut mot “alla har en tsangii”. Hoya tsangii som beskrevs 1988 av CM Burton, har blivit en i handeln vanligt förekommande Hoya. Dessvärre säljs den ofta felaktigt som Hoya bilobata.
Hoya tsangii är en snabbväxande flitigt blommande Hoya som blommar året runt, något speciellt krav på placering har i alla fall inte jag funnit hos den. Bladen är ludna mörkgröna, ibland nästan brunaktiga och mycket hårda. Storlek ca 3 – 3.5 cm. Blomman som kommer i en klase av cirka 15 har rödlila corolla och gulaktig corona med röd mitt.
Ibland kan man se tsangii på båge. Snälla! Befria den kraken fortast möjligt (lika vidrigt som Hoya bella på båge, förmodligen gör man så för att underlätta transport). Bågarna brukar vara lätta att knipsa av med en avbitare. Hoya tsangii är för mig en ampelhoya, men det är klart man gör som man vill…
Hoya tsangii doftar framåt kvällen och har den flera blommor sänker den en smörkoledoft över omgivningen. Jag har dock hört doften beskrivas som filmjölk? eller gas?, men det är så med luktsinner att det är väldigt individuellt.
(Hoya bilobata skiljer sig från tsangii genom att den har mindre mer rundade blad och blomman saknar både doft och nektar.)
Denna Hoya kallas ibland för DS-70, jag föredrar att behålla namnet som den hade från början. Hur ska man veta att denna är just klon DS-70?

Ibland undrar jag hur många sp. (ännu ej identifierad) som cirkulerar runt bland samlare. Ibland kan man på listor hitta Hoyor med det riktiga namnet men också med sp. namnet. Vederbörande listskrivare kanske inte alls är ute efter att luras utan vet helt enkelt inte om att Hoyan fått sin vetenskapliga beskrivning.
Så är fallet med denna Hoya sp. Malaysia som bo hos en gammal hoyakompis till mig.  Hoyan hade hon köpt på en auktion, dessvärre visste hon inte av vem, vilket inte jag tycker är konstigt, köper man en del Hoyor på auktion kan det bli svårt att hålla reda på vilken som kommer från vem.
Min första tanke när jag så den var: ”Detta är en carnosa” och allting stämde också. Blommornas form och utseende, färgen något mera åt vitt än på min carnosa, snarare åt Hoya motoskeiis håll, bladen med silverfläckar var också identiska. Eva som äger Hoyan kände sig lurad vid detta konstaterande, hon ville ju så gärna ha köpt en hoya som ännu fanns…Det är detta som är grejen med att köpa en sp. Det kan vara en art som redan är beskriven, bara en variant av denna, eller så är det en helt ny art, men det är inte så vanligt.
På kvällen mailade jag Berit Carlgren om denna Hoya och fick svaret att hon haft den själv och blivit mycket besviken så det visade sig (när den blommade) att det bara var en carnosavariant.
Men hur som helst, läcker var den. Blommorna är något större än den ”vanliga” carnosans och bladen väldigt intensivt mörkgröna. Den pryder sin plats i en samling.
Maud Johansson 2004

Hoya albiflora (NOID)

Så länge jag har samlat har jag verkligen sökt efter Hoya albiflora, i början mest för att den skulle vara helvit (jag begränsade mig under en ”duktig” period till enbart vita). Sent i höstas åkte jag till en hoyasamlare strax utanför Helsingborg, då hon hade en Hoya albiflora som passade på att blomma. Jag skrev till Berit Carlgren tidigt på morgonen och vi var båda mycket spända på om det kunde vara ”den riktiga”. Efter att ha sett även denna Hoya så var jag övertygad om att det inte heller var den riktiga.
Utmärkande drag för Hoya albiflora enligt orginalbeskrivningen är: stora blad helt släta alltså utan ludenhet, både på över- och undersidan. Bladen växer också helt nedåt. ”Blommorna är vita utan något rött under coronan, men grönt, de har en diameter på ca 35 mm, men aldrig helt öppna och hänger likt klockor. Blomfodret är mycket stort och flikarna är ganska smala. den här arten är tillgänglig som Hoya sp. 56/79 eller IML 299. Den här beskrivningen är den som passar bäst till illustrationen på denna sida. Endast från Morobe provinsen, PNG”.
Jag har rotat lite ibland olika beskrivningar av Hoya albiflora och dessutom kontaktat C M Burton och nu är jag övertygad om att den Hoya albiflora ni ser på bilderna i tidningen inte är någon Hoya albiflora som den ursprungligen är beskriven. Däremot visar bilderna den Hoya ni får om ni köper en Hoya albiflora (förutsatt att det inte finns något rött under coronan för då är det med all säkerhet en Hoya calycina, det förkommer också att Hoya australis säljs som albiflora men det är mera vanligt i det stora landet i väster.
Hoya albiflora är ursprungligen beskriven av  Zippelius men han kallade växten Rhytistelma albiflorum, årtal för detta har jag dessvärre inte hittat. Nästa som händer vår växt är att den beskrivs en gång till men då av Blume, då som Petrostelma albiflorum. Det var först på 1890 talet som Boerling placerade den i hoyasläktet.
Det är nu jag kommer till den punkten som är så himla trist, när man träffar på en Hoya som inte är den Hoya den namnats till. Följdfrågan nu blir självklart; ”Vad är det för Hoya?” Just det…
Tips: Hoya calycina eller kanske Hoya australis. Den Hoya som finns på bild i detta nummer lär ha stora likheter med en underart av Hoya australis.
Christine Burton skriver att hon hört ett rykte att Nya Guineas stora vita Hoyor har undersökts och snart ska publiceras. Det skulle vara spännande att få reda på något om detta, jag har fått ett tips var jag kan söka och detta pågår men är dessvärre inte färdigt ännu.
Maud Johansson 2005
 

Min egen personliga reflektion över denna Hoya är: ”Det måste vara Gud’s straff för hoyasamlarna”. Men så är det så att allting är relativt…Jag har sett många fina, tättvuxna, blommande linearis, men inte hemma hos mig, jag har sett förtorkade hösamlingar hos andra också. Det spelar i detta fall tydligen ingen roll om man har gröna fingrar eller så, vad linearis beträffar måste man komma på dess perfekta förhållande för fortsatt odling.
Vad som är tydligt, är att den kräver mer vatten än andra Hoyor, liksom mycket porös jord, torvmull såg jag som tips från en annan odlare. Den ska inte heller placeras för ljust, eller för varmt.

Hoya linearis kallas ibland ”Tändstickshoyan” eller av somliga ”Trollkvinnans hår” benämningar jag tycker vi ska glömma bort i samma stund vi hör dem, det betjänar ingen att förutom Hoyans artepitet ge den ett fantasinamn.
Hoya linearis beskrevs 1825  och den kommer från Nepal, vilket bör ge en liten fingervisning om hur den ska odlas.
Det finns eller fanns ska jag kanske skriva, för ett par år sedan, exemplar av linearis där bladen var betydligt tjockare och buskigare de som säljs nu har smalare blad och de kommer inte lika tätt.
För att avsluta detta vill jag bara lyckönska er som har fina ex av Hoya linearis och till oss andra ”Vi kämpar på…” en dag kommer vi också på knepet.

Min galna hoyanoyiga morsa
 

Min uppfattning om Hoyor är att de samlar damm och skräpade ner i mitt rum, eftersom min kära mor envisades med att fylla samtliga fönster i vårt hus med dessa konstiga växter. Det är ingen hejd på det.
Varken jag eller min bror förstår hennes galenskap, som det ibland verkar som. Otaliga är de bilfärder genom Helsingborg eller andra ställen också för den delen då hon utropat: ”Aaaah, en Hoya i fönstret” det är nästan så man tror att hon skulle stanna bilen för att knacka på hos vilt främmande människor. Det gör hon också ibland, folk hon aldrig har träffat tidigare, dyker hon på i blomsteraffärer (numera undviker hela familjen att följa med henne…undra varför?), bara de går i närheten av dessa krukväxter som alltså kallas för Hoya.
Ibland kommer det kompisar till henne, med samma intresse, hem till oss, då går en hel flock tanter i alla åldrar (en del puddingar också för den delen) genom hela huset och snackar om mammas Hoyor och om sina egna, ett dylikt besök tar många timmar och kusten verkar aldrig bli klar.
Vi övriga familjemedlemmar och framförallt jag själv fattade inte vad som var så himla fint med dessa blommor så när hon visade bilder så for ”intressepilarna” genom rummet i rasande fart.
När hon samlat i ett par år och fullständigt tröttnat ut oss, vi började hitta på något ”mycket viktigt” så fort snacket kom in på Hoya. Men så skaffade familjen en digitalkamera. Sedan blev det ännu mera körande runt till andra för hennes del, de vi hade hemma blommade inte i någon särskild grad precis.
En dag kom hon hem alldeles salig över de bilder hon tagit i Bårslöv, på en Hoya macgillivrayii ’Rainforest’ som hon kallade den. Jag var den ende som tittade och när jag såg den bilden som återfinns på denna sida, så sade jag till henne: ”Nu kan jag förstå varför du samlar på de där konstiga blommorna!”
Numera blommar ganska många av hennes Hoyor. Det är så med Hoyor att de växer på ganska raskt och skickar ut långa stjälkar, man kan få föreställningen att de försöker strypas. Dessutom doftar de flesta av dem, mer eller mindre angenämt. Ett doftminne som dök upp inför en Hoya coriacea var en semester i Grekland, där det bodde en förfärlig massa engelska tanter. Sololjan de köpte verkade till större delen bestå av kokosolja eller något liknande, i kombination med stark sol, luktade det kokosolja över hela ön där vi vistades. Hoya coriacea luktar engelsk tant på badsemester, så är det bara.
Hoyasamlaren i min familj far runt på utställningar också, ibland utbrister hon: ”Tur man är arbetslös så man kan vara med på allt!” Jag försäkrar att det är hon, lördag som söndag på Sofiero eller i trakten av Höör.
Det har trots att blommor inte är mitt specialintresse, i alla fall varit ganska roligt att se hur det som en gång bara varit ett bladpar, växt  till en stor planta för att sedan blomma. Ingen blomma är den andra lik och jag har haft många givande stunder med kameran.

Stefan Petersson 2004